Jobbig bror

Ibland önskar man att man inte lyfte luren
Jag fick nyss ett samtal av min käre bror. Han ringer aldrig  förutom om han behöver hjälp, så klart. Nu hade han tydligen fått en rejäl punktering mitt på motorvägen. Och eftersom att han har lämnat sina extra däck här hemma i garaget så behöver jag åka dit med ett så att han kan byta. Annars hade han behövt ringa efter bilbärgning från Stockholm och det hade ju "tagit flera hundra år". 

Så nu är det väl bara att sätta sig i bilen och hitta honom. Problemet är att han sitter ju fast på fel sida av vägen, han är ju på väg hem från stan och inte in till stan. Vilket betyder att jag måste hitta honom nånstans för att sen vända och åka tillbaka. Jaja det är väll sånt man gör för sina syskon antar jag, även om man är genomförkyld. 

Denna förkylningen är så himla envis, den vill aldrig lämna mig i fred. Jag har kämpat mot denna förkylningen nu i flera veckor och blir aldrig av med den. Jag dricker smoothies med massa nyttigheter i, jag dricker vatten med ingefära trots att det jätteäckligt. Jag har till och med varit hos läkaren. Jag som hatar läkare, gick till läkaren för en förkylning. Då fattar man ju hur jobbigt denna är och jag ser / känner inte direkt att den är på väg att lämna mig snart. Tyvärr. Innerst inne önskar jag att jag smittar min bror lite idag faktiskt. Så att han inte kommer ringa mig de närmaste dagarna på grund av att han har hamnat i nån jobbig situation som jag måste åka och rädda honom ifrån. Hur som helst måste jag slänga mig i bilen nu så att jag hinner hem igen innan ungarna slutar skolan.